Sverige har av geografisk nödvändighet och tradition hört till det så kallade "vodkabältet" i Europa, de länder som i avsaknad av en vinkultur i stället har tillfredsställt sitt alkoholbehov med öl och sprit.
Vikingarna hade sitt mjöd, en jäst honungsdryck smaksatt med kryddor, humle och malt, en föregångare till dagens öl som vi år 2005 köpte till en mängd av 179 miljoner liter (starköl) på Systembolaget och förmodligen tog hem betydligt mer av privat från resor till grannländerna, främst Danmark och Tyskland.
Men vikingarna kom naturligtvis också i kontakt med vin på sina färder runt Medelhavet och några tunnor fanns säkert med i barlasten på hemfärden. (Det "Vinland" som vikingen Leif Eriksson fann i nuvarande Newfoundland år 1000 syftar dock inte på vin utan betyder ungefär sank ängsmark.) Våra handelskontakter med Tyskland har alltid varit livliga, särskilt under Hansan tid (från 1200-tal till 1600-tal) och tyskt vin importerades tidigt till Sverige. Men det var en dyr dryck som sällan nådde utan hovets och adelns kretsar. Fattigt folk fick nöja sig med blaskigt öl. Vodkans ursprung är ett kärt tvisteämne som har livat upp många dryckeslag, framför allt med ryssar och polacker runt bordet. De skandinaver, finnar och balter som velat ha ett ord med i laget har blivit bryskt avvisade. För detta är i första hand en polsk-rysk fråga. Ordet är detsamma i båda språken - vodka, som är en diminutivform av vatten. Det lilla vattnet alltså. Men varifrån kom det?

VAR UPPFANNS DESTILLERINGSKONSTEN?
Det hela är i grunden en fråga om var destilleringskonsten uppfanns och här blandar sig den spanskfödde franske alkemisten Arnaud de Villeneuve i leken. Han levde mellan 1250-1314 och brukar tillskrivas äran att vara den förste som framställde sprit i form av ett vindestillat. Dock inte för att han verkligen var först utan mest för att han lämnade skriftigt belägg på saken efter sig. "Det förtjänar att kallas eau-de-vie", skrev han, "då det verkligen är odödlighetens elixir - det förlänger livet, fördriver dåligt humör, stärker hjärtat och håller en ung."  

Eau-de-vie, livets vatten på latin, fick sina direkta språkliga motsvarigheter både i vodkan och whiskyn, som destillerades på öl av munkar på Irland kanske redan på 500-talet. De hade lärt sig den hemliga konsten från Österlandet och den gode Villeneuve hade säkert snappat upp sina idéer från morerna i Spanien, där han levde den första delen av sitt liv. Och ännu längre tillbaka var såväl egyptier, perser, indier som kineser förtrogna med destilleringskonsten. De senare uppfann ju krutet, som kräver sprit vid tillverkningen.

Fram till Östersjöns stränder nådde antagligen ett slags "vodka" runt 1000-talet. Långt före Villeneuves tid mixtrade munkar, apotekare och alkemister i Polen med destillering, men metoderna var primitiva och av utgångsmaterialet vin fick man en svag sprit vars dåliga smaker man försökte maskera med tillsats av örter, bär och kryddor. Sådana tillsatser - och vodkan blir då kryddad (flavoured) - är fortfarande mycket vanliga i Polen och Ryssland, dels av tradition, dels för att dölja finkelsmaken.

Till Sverige kom brännvinet med tyska köpmän på 1400-talet men det användes till en början bara som medicin och vid tillverkning av krut. Att man snart upptäckte spritens andra egenskaper och effekter vittnar ett domstolsprotokoll från 1494 om - all bränning och försäljning av brännvin utom till kruttillverkning var belagt med bötesstraff. Men det skulle bara dröja fyra år till innan det första utskänkningstillståndet beviljades i Stockholm.

Under 1500-talet destillerades fortfarande det mesta brännvinet, som namnet antyder, av vin och var därför för dyrt för gemene man. Bättre fart och spridning på brännvinspannorna blev det på 1600-talet då man lärde sig att använda billigare spannmål som råvara. Svenska soldater tog också med sig både tillverkningsmetoder och dryckesseder hem från sina härjningar runt södra och östra Östersjön.

Det var således på 1600-talet som brännvinet, kryddat eller okryddat, blev en svensk nationaldryck. Utvecklingen i Danmark var ungefär likartad, fast där hade man en ännu större förkärlek för de kryddade sorterna. 1746 utvecklade den svenska grevinnan Eva de la Gardie en metod att göra brännvin av potatis men det var först under nästa århundrade som den nya råvaran slog igenom. På 1830-talet fannns ett tjugotal större brännerier och man räknar med att det framställdes över 100 miljoner liter brännvin årligen i Sverige - som då hade en folkmängd på tre miljoner.

DE STÖRSTA SVENSKA SPRITPRODUKTERNA
De stora svenska spritprodukterna är förstås kategorierna okryddat brännvin, smaksatt vodka och kryddat brännvin och av Systembolagets ordinarie utbud är hela 54  av de 73 listade numren svenska. För att kallas akvavit måste brännvinet vara smaksatt med huvudsakligen dill och/eller kummin, men att det inte råder någon brist på fantasin vittnar snapsar kryddade med fläder, pors och malört, citronmeliss, johannesört, ingefära, nypon och till och med morötter om.

SVENSKA SPECIALITETER
Men det finns ytterligare ett par andra svenska specialiteter, främst punsch som är en söt likör med 26 volymprocent alkohol och framställs med arrak som bas. Glögg (Glühwein eller mulled wine) har också en stark svensk profil. Den finns visserligen i en del andra länder men ingenstans är den så populär som i Sverige och i december toppar den ledigt försäljningen i vinstatistiken.

Vidare framställs det både rom, av sockerbetor, och whisky i Sverige, men det mest ursvenska är ändå alla de viner av bär och frukter som produceras över hela landet. Här används allt från hjortron och rabarber i norr till enbär, blåbär, hallon, havtorn och lingon längre söderut. Ett mousserande vin på vita vinbär har funnits sedan 1897 och inhemskt mousserande vin gjort på importerad druvmust är populärt.

VIN GJORT I SVERIGE
För det görs riktigt vin i Sverige också, om än mest från härdiga hybridsorter. Här odlas och planteras vin som aldrig förr, på Öland, i Blekinge, i Bohuslän och gud vet var. I listan över deltagarna i Scandinavian Wine & Spirits Competition i Paris, anordnad för tredje gången i februari 2006, upptas 30 vin- och spritproducenter: 3 finska, 7 norska, 7 danska och 13 svenska. De flesta har sin verksamhet förlagd utomlands, men här fanns också vingårdar representerade från Gotland, Skåne och Sörmland, den största med hela 7 ha hybriddruvor.

Äppelsprit, alltså en svensk calvados, vore annars något att satsa på i vårt avlånga, relativt kalla land, där en rekordkall vinter kan få nästan vilken härdig vinplanta som helst att trilla av pinn. Att vi hade två rekordvarma somrar (2002-2003) på raken var de svenska vinmakarnas stora lycka, men kommer solen att skina så välsignat över vår spirande vinnäring även i fortsättningen?

Ska man tro klimatprognoserna ser det dock ljust ut för fortatt vinodling i Sverige. Vädermönstren förskjuts sakta men säkert norrut i Europa och inom en inte alltför avlägsen framtid kan Sverige ha samma förutsättningar för vinodling om i dag råder i Mosel och Rheingau.

ÖKAD EFTERFRÅGAN PÅ VIN
Under tiden fortsätter svenskarna att tillfredsställa sitt ständigt växande vinbehov på den globala marknaden. År 2005 sålde Systembolaget 143 miljoner liter vin, vilket var upp 3,1% från föregående år och den högsta noteringen i bolagets historia. Och rangordningen bland länderna som förser oss med allt detta vin såg för 2005 ut som följer: (Första siffran inom parentes anger placeringen för 2004. Första procentsiffran är marknadsandelen för 2005. Andra siffran inom parentes är motsvarande procent för 2004.)

1. (1) Spanien 17,3% (18,0)

2. (2) Italien 16,3% (17,3)

3. (3) Sydafrika 14,3% (11,4)

4. (5) Australien 10,7% (10,3)

5. (4) Frankrike 10,1% (11,3)

6. (6) Chile 8% (9,4)

7. (7) USA 6,8% (6,2)

8. (8) Tyskland 4,6% (4,9)

9. (9) Ungern 4,1% (4,3)

10. (10) Portugal 2,4% (2,3)

11. (13) Argentina 1,6% (0,9)

12. (12) Bulgarien 1,6% (1,1)

och 13. (11) Sverige 1,2% (1,3)

Det anmärkningsvärda här är att Sydafrika förstärkt sin tredjeplats med nästan 3 procentandelar, att Argentina klättrat två steg uppåt i listan och att Frankrike fortsätter att tappa mark. Ser man bara till vitt vin ligger Sydafrika i topp, medan Spanien fortfarande är vår största leverantör av rött vin.

ETT LAND AV VINDRICKARE
Siffrorna visar också att Sveriges förvandling från ett spritland till ett vindrickande land är nästan total. Enligt statistiken från Vin- & Spritcentralen drack vi år 1920 600 000 liter vin, varav mer än hälften från Bordeaux, 2,6 miljoner liter starkvin, varav det mesta kom från Madeira, 300 000 liter champagne - och hela 40 miljoner liter sprit, det mesta okryddat brännvin av det slag som i dag även går under namnet vodka. 2005 hade spritförsäljningen sjunkit till 18,8 miljoner liter, medan vinimporten som sagt satte nytt rekord med 143 miljoner liter.

Nyfikenheten på nya vinländer och vinområden, liksom för nya smaker och nya viner, gjorda av nygamla druvor eller nya druvblandningar, är stor i Sverige och per capitakonsumtionen, som nu närmar sig 20 liter/år, kommer med all säkerhet att fortsätta stiga. Sju svenskar av tio dricker vin mer eller mindre regelbundet. Sverige var först med att "upptäcka" Australien som vinland och blev deras största kund i slutet av 1980-talet. Samma utveckling verkar nu vara på gång med Sydafrika. Att Sverige varit pådrivande i utvecklingen av bag-in-box står utom allt tvivel och frågan är om vi kommer att gå i bräschen för användandet av skruvkapsyl också. I vilket fall som helst betraktar många betydande vinproducenter Sverige som ett trendsättande vindrickarland i dag och vill gärna testa nya produkter på oss.

Och den dagen är kanske inte alltför avlägsen då sydeuropeiska vinproducenter, på grund av klimatförändringarna, kommer att investera i vinmark i Sverige?

©carovin.  av Jan Samuelsson

CAROVIN AB, BOX 24005, 104 50 STOCKHOLM, SWEDEN. PHONE: +46 8 651 09 95. FAX: +46 8 651 09 96